Imorgon är det Internationella dagen för landsbygdens kvinnor och jag funderar lite på normer. Jag är uppvuxen på landsbygden, i en by som heter Ödenäs i Västergötland. Under några år så veckopendlade min pappa och mamma var den som eldade i pannan, staplade och flyttade ved och gjorde det vardagliga på gården. När vintern kom och snön föll plogade hon även vägen, både vår och åt närmsta grannarna som inte hade egen traktor.
En dag i början av veckan när hon var ute med hunden träffade hon på en man som kört av vägen i snömodden. När hon kollat att han inte var skadad så frågade hon om han behövde hjälp och sa att hon kunde gå hem och hämta traktorn och dra upp bilen åt honom. Han såg oroad ut och sa att det nog var bäst att vänta på hennes man? Hon svarade lugnt att hon hade traktorvana, att hon plogar vägarna här och att hon bara skulle hem med hunden och skulle vara tillbaka på tio minuter. Den har motorvärmaren i så den kommer starta direkt också, försäkrade hon. Han ville ändå gärna vänta in min pappa. Mamma sa att: ”då är det nog bättre och ringa en bärgare för min man kommer hem först på lördag och då har du nog frusit ihjäl.”
Han valde att istället ringa en bärgare.
Hon lämnade honom där i diket och gick klart sin hundrunda innan hon ringde mig och berättade om upplevelsen. ”Är det inte konstigt att han hellre väntade och betalade dyra pengar för att stå kvar i diket och frysa än att jag fick hjälpa honom?”
Jo mamma, det är konstigt.
Jenny Claesson
