Vi är glada över att köra igång med Add Genders blogg inför hösten! Första inlägget efter sommaren är skrivet av normingenjören Regina Petrushenko, som skriver om storstadsnormen. Är det något du som läsare känner igen dig i?
Som normingenjör, är det en del av mitt jobb att fundera kring normer, och det är något som inte stängs av bara för att det är sommarsemester. Storstadsnormen är något som dykt upp gång på gång den här sommaren för mig: under samtal med nya människor, i frågor jag fått när jag berättat vart jag bor, och på en mer gobal skala, på sociala medier från olika länder. När jag beskriver vad jag lagt märke till, så kanske fler kan känna igen samma sak?
När jag flyttade till Stockholm för tio år sedan fick jag aldrig en enda fråga om varför jag valde Stockholm framför den mindre staden Skövde. Det ses som helt naturligt att unga vuxna drar till storstäderna istället för att stanna kvar. När jag däremot valde att flytta ifrån Stockholm till en mindre by i Värmland, så fick jag verkligen förklara mig. Handlingar som följer inte följer normen ifrågasätts och kräver därför förklaring. Nu när jag bor i Köping (fick flytta då kollektivtrafiken var för dålig, vill helst inte köra bil) fortsätter frågorna. Varför Köping, varför inte flytta tillbaka till storstaden?
Konsekvenser av storstadsnormen
Sanningen är att det är väldigt trevligt att bo i en lugn stad där man kan cykla överallt och ha mycket tid över till intressen, ha pengar över till sparande och resor och lära känna folk i stan. Det man vill ha i andra städer finns en tågresa bort. Varför betala mer för sämre livskvalitet? Ändå är det svårt att förklara att jag bor här frivilligt, och att bo i större städer anses per automatik vara det självklara valet, utan att folk egentligen reflekterat över varför.
Detta var något jag diskuterade med en vän till mig som är uppvuxen och bor i London; varför vill folk flytta dit om det är dyrt och man måste jobba mycket, hög kriminalitet (mobilstölder har till exempel ökat lavinartat), och det är svårt att hitta boende? Vi kom fram till att det egentligen inte handlar om livskvalitet och att må bra, utan om status att bo där, och att det är norm att vilja sträva dit, vilket folk gör från hela världen.
Osynliga normer visas som åsikter
Som med alla normer, är storstadsnormen ”osynlig”, och utan att reflektera över varför styrs man mot att värdera storstadslivet högre. När jag till exempel var i Lima, Peru tidigare i år, så hälsade jag också på kort i en stad som heter Chincha, som ligger cirka 3 timmar bort från huvudstaden. Luften var friskare då bilavgaserna från storstaden saknades och ljudnivån var så mycket lägre- men när jag nämnde att jag hellre skulle vilja bo där än i Lima om jag fick välja, så blev jag emotsagd direkt. Storstaden var bäst. Jag tycker man märker samma tendens när New York jämförs med andra mindre städer i USA- hur mycket mer överlägset New York är.
Jag tänker att ogillandet av mindre städer till viss del är inlärt. Självklart finns det vissa helt legitima anledningar till att föredra storstäder (att vara normbrytande är till exempel lättare i storstadens anonymitet); att söka jobb, börja plugga på universitet eller andra egna mål. Men anledningarna är inte bara materiella, utan även på grund av formbara normer. Ska vi ha det så att storstäderna automatiskt anses bättre att bo och jobba i? Gunnar Söderberg har tidigare skrivit om normspaning här.
Unga drabbas av storstadsnormen
För att svara på min inledande fråga, om vem som drabbas av storstadsnormen, så skulle jag säga att det främst är unga. Bostadsbristen är störst i Stockholm och Göteborg och alternativet att flytta till något mindre verkar icke-existerande. Unga i mindre städer lär sig inte uppskatta fördelarna, och dessutom väljer att flytta bort istället för att stanna kvar och utveckla.
Hur många liv skulle förbättras om denna norm utmanades? Vad tror du?
