Hur kan man tänka kring demokrati i en värld som på många sätt känns absurd? Normingenjören Christina Henriksen drar en parallell till den absurda dystopi som beskrivs i boken “En liftares guide till galaxen”. Vad tycker du, känns boken relevant idag?
Ibland kommer räddningen från en brittisk science fictionförfattare som med humor och satir berättar hur det hänger ihop.
Jag vaknade också till flödet av nyheter om superrikas inhumanitet och facsisthälsningar. Om politiska beslut på beslut som direkt attackerar människors frihet och värdighet. Jag funderade också på hur jag ska orka med dessa människors självupptagna spektakel och maktmissbruk där asylrätten inskränks, transpersoners rättigheter raderas, klimatåtaganden skrotas och bistånd stoppas. Och jag noterar också hur samma taktik sprider sig till politiken i Sverige.
För det finns något mer bakom facisthälsningar och den inhumana politiken som skakar oss. Det är sättet dessa handlingar kommer paketerade och drar all vår uppmärksamhet mot de mest groteska och inhumana politiska beslut. Och förståeligt nog så reagerar vi med ilska, sorg och motstånd.
Mitt sökande efter svar kommer från brittisk science fiction, högläst av skådespelaren Stephen Fry. Medan jag står i tvättstugan och sorterar det oändliga tvättberget läser han: “The President in particular is very much a figurehead… His job is not to wield power but to draw attention away from it.”
I Douglas Addams bok The hitchhiker’s’ guide to the Galaxy ligger en dekonstruerande sanning. De politiska skandalerna som florerar i våra nyhetskanaler är inte enbart provokationer – de är också symptom på en maktstruktur som aktivt skapar kaos för att dölja hur den egentligen fungerar.
Ojämlikheterna växer
För medan vår uppmärksamhet kastas från den ena politiska utspelet efter den andra, stärks de strukturer som möjliggör att resurser, rättigheter och möjligheter fortsätter att koncentreras hos en elit.
Detta innebär inte att vi kan ignorera det som händer framför oss. Vi ska alltid kämpa mot varje beslut som kränker människors rättigheter. Samtidigt pågår de verkliga maktprocesserna i det tysta – i styrelserum, policybeslut och vardagliga interaktioner som formar vår framtid. ”De superrika blir allt rikare, och i högre fart. Världens dollarmiljardärers förmögenhet växte i fjol tre gånger snabbare än året innan, enligt Oxfams nya rapport” noterar Expressen. Och Sverige sticker ut med över 40 dollarmiljardärer som tillsammans äger över 1 733 miljarder kronor, långt över genomsnittet för EU. Problemet uppstår när lagar som skyddar demokratin är skrivna utifrån andra staters potentiella hot – och inte utifrån en liten grupp superrika individers egna intressen. Med andra ord, vad är det egentligen som skyddar vår demokrati mot “broligarki”?
Demokrati i system
Det är utmanande att titta förbi kaoset som skapas när makt koncentreras, men det är ytterst nödvändigt. Även i Sverige kan vi stärka vårt demokrati från koncentration av resursfördelning och ojämlik politisk inflytande och makt. I andra länder, så som Australia, har politiker agerat snabbt för att hindra att ett liknande scenario skulle kunna hända där. Vid att identifiera svagheter i systemet har de infört nya regler med maxtak för donationer till politiska partier, ökat transparens och realtidsrapportering – allt för att skydda demokratin från att styras av köpt politik och desinformation, där några få ser till att få mer till sig själv istället för allmänhetens bästa.
För om vi i dag har skapat lagar som möjliggör marknadsmonopol, mark, pengar, makt och inflytande hos en liten grupp människor – kan vi i morgon skapa lagar som fördelar dessa resurser. Det är ingen naturlag att makt koncentreras, det är en ideologi.
Demokrati i vardagen
Temperaturen på demokratin upplevs i mellanrummen, i tacohyllan på mataffären, i cup-kiosken till handbollslaget och i fikakulturen på jobbet. Vi lever det varje dag. Vi kan skapa precis det samhälle vi önskar, där inflytande och resurser fördelas för att stärka varandras värdighet och rättigheter, inte koncentreras för att förtrycka. Det kräver endast att vi tittar bortom kaoset och vårdar de demokratiska funktioner som i dag stärker vår resiliens.
