Jämställdhet är alltid en investering

Forum Jämställdhet anordnade en heldagskonferens om trygghet och jämställdhet i Eskilstuna. Som konsulter vill vi alltid hålla oss uppdaterade om arbetet med jämställdhet, mångfald och inkludering i Sverige, och trygghet är en stor del av detta. I det här blogginlägget berättar Regina Petrushenko om konferensen, och varför jämställdhet är en investering.

Ingen trygghet utan jämställdhet

Den 18 maj 2022 var jag med på en konferens i Eskilstuna: “Ingen trygghet utan jämställdhet“. När jag läste om konferensen stod det att feministisk stadsplanering var med på programmet, något som jag kände att jag verkligen ville veta mer om. Men också resten av programmet verkade spännande och viktigt. Jag tog bussen från Köping, cirka 50 minuters resa från Eskilstuna, med mina hörlurar, väska och en outfit som skulle vara stylish men samtidigt utstråla obryddhet om utseende.

Eftersom jag bokat frukostmingel klockan 9.00 åkte jag tidigt på morgonen. Framme på Elite Stadshotellet fick alla deltagare namnbrickor: Regina Petrushenko, Normingenjör, Add Gender. Frukostminglet hade temat “Kvinnor, fred och säkerhet”, där en panel stod uppe på scenen och pratade medan vi tog kaffe och smörgåssnittar nere på golvet.

Att vara flykting

På frukostminglet lyssnade vi på bland annat en kvinna som flytt från Ukraina till Sverige på grund av kriget, och en representant från Eskilstuna kommun som pratade om vad de gjorde för att förhindra trafficking av flyktingar. Trafficking. Vi står där i det vackra rummet med juice-shottar i händerna och lyssnar på en verklighet som känns nära och långt borta på samma gång. Kvinnan berättar om hur det är att vara flykting, att vara så ny att man inte förstår hur tvättstugan fungerar än, samtalet går vidare till andra ämnen, men jag kan inte sluta tänka på att det mitt ibland oss lever män som bidrar till trafficking genom att köpa sex. På att vissa är så cyniska att krig blir ett tillfälle att tjäna pengar på att utnyttja andra. Väldigt tungt ämne för ett frukostmingel!

Jämställdhet är en investering

Nationalekonomen Ingvar Nilsson höll en fantastisk föreläsning om hur mycket ojämställdhet egentligen kostar. Vad kostar det om en man växer upp med machokultur och blir våldsam? Han visade siffror på att mäns våld mot kvinnor kostar staten 10-12 miljarder varje år. I en enda kommun kostar det 127 miljoner per år. Det är siffror svåra att föreställa sig. Men varför ses då jämställdhet som en lyx man bara unnar sig om man har råd? Ingvar sa att det handlar om perspektiv. Att investera mer i jämställdhet är inget som syns i en ettårsbudget, utan snarare märks resultatet efter 20 år. I ett kortsiktigt perspektiv ger jämställdhet knappt resultat alls ekonomiskt, men i ett långsiktigt perspektiv verkar det helt galet att alla inte tävlar om att bli den som satsar mest på jämställdhet. 10 miljarder är pengar vi hade kunnat lägga på annat, inte på att rehabilitera offer för våld.

Män som insocialiseras till våld är en dålig investering, helt enkelt.

Som entreprenör kanske man inte kan lösa mäns våld mot kvinnor. Men jag önskar fler såg värdet av att inte släppa jämställdhetsarbetet bara för att det inte ger resultat direkt. Det gäller inom fler områden än våld! Som Ingvar sa: “Jämställdhet ska inte ses som en kostnad utan en social investering, det blir dyrt att inte satsa på jämställdhet”.

Feministisk stadsplanering är en investering

Efter tre seminarier till (Valduell om trygghet, våld och kvinnofrid, Mammorna i våldets skugga möter politiker och Trygga och jämställda skolor ger trygga och jämställda samhällen), var det sista seminariet anledningen till att jag bad att få åka på det här forumet. Programpunkten hette “Feministisk stadsplanering ökar allas trygghet” där arkitekten Alazar Ejigu berättade om just feministisk stadsplanering. Han är med i Stiftelsen Tryggare Sverige, som startade Nätverket för Feministisk Stadsplanering.

Tänk efter hur det är att gå ut på stan. Känner du dig trygg? Känner du dig hemma? Kan du ta dig fram obehindrat? Finns det nånstans att byta blöja på barn och gå på toaletten? Vad känner du när du går ut? Olika personer svarar olika på dessa frågor. Feministisk stadsplanering handlar inte bara om kvinnor, utan om flera grupper, som skulle kunna få en mycket bättre upplevelse av livet i stan än vad de har idag. Det handlar om att inse att städer inte automatiskt är inkluderande, utan har byggts med en specifik grupp människor i åtanke. De som inte blivit inkluderade i stadsplaneringen får vänja sig vid att känna sig otrygga, exkluderade, att vägen är svårframkomlig, att inte kunna åka med barn, eller behöva åka hem om man måste gå på toaletten. Att känna stress och negativa känslor.

Medan Alazar pratade så tänkte jag på alla gånger jag själv känt mig otrygg på stan. Varje gång jag gått över ett torg där det sitter män i klungor och bara stirrar när man går förbi. Varje gång jag blivit varnad för att inte ha på mig vissa kläder, eller blivit förföljd på tunnelbanan i Stockholm. Eller när jag hade på mig obekväma skor och inte kunde hitta en bänk någonstans att sitta på. Hur det är att försöka handla mat utan bil, eller försöka ta sig någonstans utan bil. Ändå vet jag att jag bara upplever en liten bråkdel av de svårigheter andra gör, som till exempel har en fysisk funktionsnedsättning.

Att förändra normer och sociala koder var en viktig aspekt; Alazar Ejigu sa att offentliga idrottsplatser används till 80% av män. Är det för att kvinnor inte vill idrotta, eller är det för att normen är att män ska ta plats just där? Att tänka kritiskt kring platser och normer funkar inte bara på städer, utan även på arbetsplatser. Tänk om det alltid fanns en intersektionell analys av platser som byggdes? Skulle det ens gå att mäta den ökningen av människors välbefinnande i siffror? För mig verkar det ovärderligt.

I slutet kom konkreta tips:

  1. Var kritisk mot din egen planprocess
  2. Inkludera olika perspektiv och utgå från den “svagaste” gruppens behov
  3. Förändra normer och sociala koder
  4. Stadsplanering för kvinnor gynnar alla!

Hemgång

Efter sista seminariet höll Olga Persson från Unizon ett tal, varefter jag var helt slut, så jag ville bara åka hem så fort som möjligt. Jag fick vänta på bussen och skulle köpa något att äta under tiden, men såg att jag glömt mitt bankkort hemma. Jag hade en 20-lapp i fickan som inte räckte till knappt något alls på grund av inflationen, förutom en lakritschoklad. Sen fick jag springa till bussen. Och nu några veckor senare fick jag äntligen tid att skriva den här texten!

Förhoppningsvis får jag användning för alla nya perspektiv det gav mig i framtiden.

Författare: Regina Petrushenko
Kontakt: regina.petrushenko@addgender.se

Mer från bloggen

Vilka normer formar er skola, förskola eller fritidshem?

Normplattformen för pedagogisk verksamhet är utvecklad av våra normingenjörer som också är legitimerade lärare och förskollärare. De har sammanlagt 23 års erfarenhet av att arbeta i skola och förskola, och har vidareutbildat sig inom genus och normkritik på universitetsnivå.

Läs mer >>

#Sheforhe missförstås i ren chock

Jag tycker att kritiken mot meningen “Många män tar sin tillflykt till dataspel och pornografi och lever isolerade, utan nära relationer” är befogad. Vi har inte råd att förlora de män som läser den meningen och totalt stänger av all form av lyhördhet inför budskapet i stort. Vi som arbetar för jämställdhet måste vara mer finkänsliga och undvika att stereotypisera och generalisera i sammanhang där det inte är nödvändigt. 

Läs mer >>