Ska du eller har du lyssnat på kvinnohistorikern Yvonne Hirdmans sommarprat i år? Känner du igen dig i de frågor och perspektiv som lyfts – eller undrar du hur genusvetenskap och feminism kan utvecklas för att verkligen inkludera alla? Pernilla Alexandersson, grundare av Add Gender och genusvetare, reflekterar här över varför det är avgörande att lyssna på fler röster i feministisk kamp och hur intersektionalitet kan vara nyckeln till verklig förändring. Vad krävs för att vi ska gå från gamla mönster till en mer rättvis och inkluderande framtid?
När jag lyssnade på Yvonne Hirdmans sommarprat kände jag både beundran och vemod. Beundran inför hennes livsgärning, skärpa och tydlighet. Vemod över att något viktigt saknades. Som om rösten som en gång hjälpte oss att förstå genus nu duckar för nästa steg i förståelsen.
För genusordningen, som hon själv formulerade en gång i tiden, är en konstruktion. Den ordningen vi har i dagens samhälle är inte evig. Vi vet dessutom idag att kön aldrig varit “binärt”. Binära och icke-binära transpersoner har alltid funnits, men suddats ut ur historien beroende på vilka ögon som skrivit den. Hur kan en genushistoriker inte glädjas åt att samtiden äntligen börjar öppna för fler erfarenheter, fler röster och andra könsordningar?
Jag har en fil. kand. i genusvetenskap och har i över 16 år arbetat med att hjälpa organisationer att förstå och förändra sina stereotypa könsnormer. För mig är genusvetenskap inte en nostalgisk disciplin, utan ett verktyg för transformation. Och transformation kräver intersektionalitet. Ett begrepp som Hirdman själv är tydlig med att hon inte gillar alls. Intersektionalitet är en förståelse för att flera identiteter och perspektiv formar hur vi kan förstå och bekämpa ojämlikhet.
Hirdman talar i sitt sommarprat om “kvinnan” som en enhetlig kategori, utan att ta hänsyn till andra faktorer än klass. Faktorer hon inte verkar vilja ta upp är exempelvis hudfärg, funktionsnedsättning, könsidentitet eller sexuell läggning. När hon begränsar sig så gör hon samma misstag som feminismen gjort i decennier. Feminismen har alltid haft inslag av exkludering, där vissa kvinnor ställts mot andra kvinnor. Redan 1851 ställde Sojourner Truth, en amerikansk frihetshjälte som kämpade mot slaveriet och för kvinnors rättigheter, frågan Ain’t I a woman? Hon blottlade vit medelklassfeminisms blindhet för svarta kvinnors erfarenheter och påminde oss om att kampen för jämställdhet aldrig får reduceras till en homogen kvinnobild. Hennes ord ekar än idag. Kampen för frihet och rättigheter måste rymma fler perspektiv än det dominerande.
Det som överraskade mig mest i sommarpratet var Hirdmans uttalande att kvinnokroppen “inte är en konstruktion”. Jag förstår att hon menade menstruation, graviditet och klimakteriet. Ja, dessa är kroppsliga realiteter. Men vår förståelse av “kön” är ett system, en kategori, ett sätt att sortera människor. Det är själva genusbegreppets kärna. Och det systemet är i ständig rörelse. Det var ju just denna tanke, att könsordningen är socialt och historiskt skapad, som gjorde genusperspektivet så fängslande när jag började som genusvetare.
Att feminismen och genusförståelsen har blivit mer komplex är inte ett problem. Det är en styrka. Intersektionaliteten gör oss mer verklighetsförankrade. Den hjälper oss förstå varför vissa kvinnor alltid varit mer utsatta och varför vissa röster aldrig fått plats. Jag har själv fått nya perspektiv på min identitet genom att förstå transfrågor och rasifiering. Det har fått mig att fråga: Hur blev just jag kvinna? Och vem hade jag kunnat vara i en annan ordning eller med radikalt andra livserfarenheter?
Och ändå, trots min kritik, böjer jag mitt huvud inför Hirdmans erfarenhet. Jag delar hennes oro. Tänk om kampen för kvinnors rättigheter tappar fart i intersektionalitetens komplexitet? Jag vet att det kan hända. När jag arbetat i kvinnojoursrörelsen mot hedersvåld har jag själv varit rädd att fastna i tolkningsfrågor, att tveka för länge. Eller när jag skriver transinkluderande jämställdhetsanalyser och försöker hitta rätt i språket. Jag tycker ibland det kan vara svårt att få till tydligheten utan att förlora de livsviktiga nyanserna. Men verkligheten blir inte mindre komplex bara för att vi vägrar se den. Därför är lösningen inte att backa, utan att agera tillsammans. Med ödmjukhet och skärpa.
Hirdmans sommarprat påminner mig också om en hjärtefråga: hur viktigt det är att tala med varandra över generationsgränserna, inte bara om varandra. Tro mig, jag vill så gärna stå på Hirdmans axlar. Men jag kan bara göra det om hon också lyssnar på min unika utsikt, där uppifrån. Annars känns det obekvämt och skavigt. Vingligt!
Detta för mig till musikalen Jösses flickor – befrielsen är nära! från 1974, av Margareta Garpe och Suzanne Osten, som satte djupa spår i den svenska kulturen. År 2006 skrev dramatikern Malin Axelsson uppföljaren Jösses flickor – återkomsten, som jag hade äran att uppleva på Stockholms stadsteater. Där möttes generationer av kvinnor med olika drömmar, konflikter och visioner. Det som varit otänkbart för en generation kunde vara självklart för nästa. Samma tema återkommer i Anne Charlotte Lefflers klassiska pjäs Sanna kvinnor från 1883, där kvinnors frihet diskuteras mellan generationerna. I pjäsen blir familjen Bark en symbol för skiftande feminismer. Modern Julie tillhör en generation som anser att lagändringar och formella rättigheter är segrar nog, medan dottern Berta kräver verklig makt och ekonomiskt oberoende. Hon vill inte bara ha rätten på papper. Hon vill att livet ska förändras på riktigt.
Där finns en parallell till vår tid. Vissa äldre eller mer konservativa feminister vill värna de framsteg som gjorts, medan yngre eller andra marginaliserade röster kräver mer. Även om det förstås inte alltid är kopplat till varken ålder eller generation, utan snarare förståelse eller tolkning. Men oavsett det, precis som pjäsens mer progressiva dotter Berta driver argumentet vidare i spåren av sin mammas kamp, vill jag att intersektionella perspektiv inte avfärdas som något “nytt och svårt”, utan omfamnas som en del av den feministiska kärnan. Både i teori och praktik.
Vad kan då motståndet mot intersektionalitet hos vissa feminister bottna i? Kanske just äldre feminister eller vissa föregångare och starka röster, som har sett hur feminismen försvagats, bär på en rädsla att de frågor de (vi) kämpat för – som tillgång till arbetslivet och juridiska rättigheter – ska drunkna i det som skulle kunna avfärdas som “wokeröra”? Att det ska bli otydligt vad en kvinna är och vad hon kan kräva? Lite som att i pjäsen från 1883, där rösträttskämpen och modern Julie blir rädd för att makthavare inte ska ta dottern Bertas krav på allvar. Och kanske till och med att de ska “dra tillbaka positionerna” när dottern blir för “krävande” och “bråkig”. Ur moderns perspektiv bär dotterns mer “luddiga” krav och analyser på en uppenbar risk. Då kan det kanske upplevas som att det är tryggare att ställa sig vid sidan av, än att riskera att dras med i denna kritik?
Denna återkommande återkoppling på att “nu har väl ni feminister ändå gått för långt” är ett förtäckt hot på att vunna positioner riskerar att dras tillbaka. Det är viktigt att vi inte slutar gå ut på djupare vatten i kvinnokampen. Vi behöver se det för vad det är. Denna oro och rädsla inför “det nya och svåra” är egentligen ett sätt att försöka skrämma tillbaka feminismen och den genusvetenskapliga forskningen till mindre “farliga vatten”. Farliga endast för status quo, förstås.
Jag har själv skrivit två böcker, Brinntid och Gravidilska, vars innehåll i några delar rör sig i detta landskap. Där utforskar jag vad vi fått med oss från tidigare generationer av feminister och hur smärtsamt det kan vara när överföringen blir enkelriktad. I Brinntid om ojämställdhet och utbrändhet, reflekteras över vissa feminister som reducerade min utmattning till att jag var “för duktig”, istället för att se att se att jag behövde utrymme för att vara mitt sanna jag. I Gravidilska lyfter jag fram vissa äldre kvinnors röster som sa att det negativa jag upplevde som gravid kvinna född på 80-talet, “var minsann inget emot när de själva födde barn”. Som om kampen var vunnen och jag bortskämd, trots att jag (från min utsikt) ser att vi fortfarande har mycket kvar att göra i frågan. Jag vill, likt Berta, att förlossningsvården ska förändras på riktigt. Och att alla kroppar som behöver var där – ska få vara där.
Likheterna till de två pjäserna, Hirdmans tolkningar i sitt sommarprat och mina upplevelser av en seg feministisk dialog är slående. När man väljer att ställa sig utanför och hålla fast vid en mer snäv tolkning av feminism, finns också en risk att indirekt acceptera en slags “munkavle” för vissa röster – särskilt de röster som utmanar en äldre eller förenklad förståelse av kvinnokampen. Som om det är viktigare att inte bli associerad med kritik av feminism, än att stå upp för de som idag har mest att förlora på tystnad.
Detta är därför inte en kritik mot sommarpratet som är grundad i ilska, utan den kommer av sorg. För vi hade kunnat lära så mycket av varandra om vi bara lyssnat ärligt. Hirdmans sommarprat får mig att undra: Vad hade hänt om feministiska föregångare hade varit mer nyfikna på sina egna “döttrar”? Med andra ord – vad hade hänt om vi var mer nyfikna på varandra oavsett kön, könsidentitet, bakgrund eller ålder?
För mig är genusvetenskap inte bara ett verktyg för analys, utan en möjlighet att föreställa oss nya sätt att vara människa på. Med grund i mänsklighetens naturliga variabilitet. Vi måste fortsätta skapa genussystem som speglar verklighetens komplexitet och samtidigt aktivt motverka förtryck och ojämställdhet. Det går inte utan ett djupare perspektiv på vem som är – och vad det innebär att vara – “kvinna”. Om vi misslyckas med detta riskerar vi att fastna i det som feminismen egentligen alltid kämpar emot: en ordning där bara vissa röster får definiera verkligheten. Och där kvinnor och män – och alla oavsett könsidentitet – tvingas in i två fixerade roller. Långt ifrån biologisk och social verklighet. Vilket förstås ingen mår bra av.
Vad tycker och tänker du själv? Ta med dig mina reflektioner och lyssna gärna på Hirdmans sommarprat här.
