Normingenjören Irja har skrivit om ilska, en känsla som är väldigt starkt könskodad. Får kvinnor känna ilska? I blogginlägget berättar hon mer om varför just känslan ilska är viktig att analysera, när det kommer till jämställdhet. Det är en fortsättning på hennes kapitel om ilska i boken Driv Utopierna!
En valrörelse är över. Vissa jublar, andra sörjer. Och med all rätt, vi tycker ju olika.
Men oavsett åsikter så är det ett meningsutbyte i en av de sista tv-debatterna som jag och många andra hajade till extra mycket på.
Den manliga ledaren för Sveriges då näst största parti vänder sig till den kvinnliga ledaren för det största partiet och frågar: Men varför är du så sur?
Några i publiken skrattar till. Kameran zoomar ut och fångar ett brett leende på den manlige statsministerns ansikte. Det där var kul sagt.
Den kvinnliga partiledaren samlar sig snabbt och förklarar med punkt efter punkt ur den förda politiken de senaste fyra åren exakt varför hon har anledning att vara sur. I intervjuer efteråt sätter hon sedan fingret på den större frågan: män har i alla tider kallat bestämda och talföra kvinnor för sura.
“Att med hjälp av härskarteknik förminska kvinnors känslouttryck är ett effektivt sätt att avväpna och ignorera vad som sägs i ilskan. Vill du få fram din poäng som kvinna, lär dig att kontrollera dina känslor.”
I mitt kapitel Ilska som drivkraft för förändring i boken Driv utopierna berättar jag just om den förbjudna ilskan; vem får inte vara arg. Arga män får hela nationer att från höger till vänster ändra sin politik för att smeka dem medhårs, medan arga kvinnor får…? Ja vad? Öknamn. Klappar på huvudet. Ett recept på medicinsk yoga.
Att förminska kvinnors väldigt rättmätiga ilska är fortfarande, i valrörelsen 2026 i världens förut mest jämställda land (nu plats 7…), så gångbart att Sveriges två mäktigaste män står för förminskandet helt utan repressalier. Tvärtom jublar deras profilbildslösa kommentarsfältskrigare som tycker att där, där fick han minsann till det.
I ett experiment från Yale och Northwestern (Källa: Brescoll & Uhlmann (2008), Psychological Science, 19(3), 268–275) fick människor bedöma personer i en anställningsintervju, där personen berättade att hen blivit arg efter att ett viktigt uppdrag gått om intet. Den arga mannen fick högre status, högre lön och högre kompetensbetyg än den arga kvinnan, och både manliga och kvinnliga bedömare straffade henne. Det gällde oavsett om hon var nyutbildad inom yrket eller vd. Förklaringen var att hennes ilska tolkades som ett personlighetsdrag, ”hon är en arg person”, medan hans ilska sågs som en naturlig reaktion på situationen. Först när kvinnan angav en yttre orsak till sin ilska försvann skillnaden. Med andra ord: hon måste bevisa att hon har rätt att vara arg, medan han slipper. Exemplen på detta är många genom historien, se bara till exempel på det där med hur många olika öknamn vi har för en ilsken kvinna, jämfört med en man.
I tv-debatten hanterade den kvinnliga partiledaren situationen exemplariskt enligt studien ovan, istället för att förneka ilskan ägde hon den torrt och sakligt. Och genom det blev hon språkrör för många av oss, som känner en enorm ilska på grund av sakernas tillstånd. Ilska mot orättvisor, mot att inte bli lyssnade på eller att få våra argument avfärdade. Den ilskan är värdefull. Den ilskan är en kraft för förändring. Den ilskan är hopp.
“Min önskan är att var och en av er ska finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka.”
– Stephane Hessel “Säg ifrån”, 2010
Mer om ilska som drivkraft för förändring: Driv utopierna
