Add Genders normingenjörer har erfarenhet av att jobba med inkludering i olika typer av organisationer, och får därför med sig en hel del kunskap! I det här blogginlägget delar Aline Groh med sig av vad hon lärt sig, för dig som till exempel sitter i en styrelse.
Hur kan vi skapa inkluderande beslutsfattande processer där alla röster hörs och allas åsikter tas på allvar? Som projektledare och styrelseledamot i en förening är det en fråga som jag funderar mycket på. Såväl i projektet som jag leder som i styrelsen som jag är med i är vi människor med olika funktionssätt, olika åldrar, olika könsidentiteter och olika nationaliteter. Alla våra olika perspektiv kan berika varandra och leda till att vi kan fatta bättre beslut som leder till större kvalitet och ökad hållbarhet – det har jag kunnat bevittna många gånger. Men våra olikheter kan också leda till frustration och konflikter – även det vet jag ur egen erfarenhet. Frustrationen och konflikterna har uppstått när någon har känt sig inte lyssnad på, inte tagen på allvar, när dennes relevanta kompetenser inte har fått bidra. Så hur kan vi skapa beslutsfattande processer där våra olikheter berikar varandra och leder till bättre beslut?
Den frågan ville jag undersöka inom ramen för mina studier i funktionshinderstudier och har därför intervjuat fem personer med intellektuell funktionsnedsättning som har beslutsfattande roller i föreningar. Här vill jag framför allt lyfta upp en aspekt som har visat sig vara viktig: Tid.
Tid: en förutsättning för inkludering
Att ha tillräckligt mycket tid när beslut ska fattas är avgörande för att processen ska kunna vara inkluderande. I en förening kan viktiga beslut bollas fram och tillbaka mellan olika grupper i flera veckor. Då får alla tid att förstå vad frågan handlar om och fundera på för- och nackdelar med olika beslut. Man kan inhämta mer information om det behövs, man kan ta hjälp med att förstå olika konsekvenser och man kan belysa frågan ur flera perspektiv. I samma förening tas många pauser så att alla har tillräckligt mycket energi för att engagera sig i samtliga beslut. I en annan förening kan man närsomhelst pausa ett möte för att få individuell hjälp med att förstå vad innebörden i det som diskuteras. Mötet fortsätter inte förrän individen har gett klartecken.
”Den som inte har tid att tänka efter saknar makten att förändra något.” säger Theresa Brücker, en journalist som publicerar mycket om sambandet mellan tid(sbrist), jämställdhet och demokrati. Vi lever i en tid där tid är en bristvara. Inser vi hur farligt tidsbristen är för vår demokrati, för jämställdhet och för jämlikhet? När beslutsfattande processer ska ske så snabbt som möjligt gynnas de som är mest insatta i ämnet, som har lättast att uttrycka sig, och som är mest likt majoriteten. För ett nytt perspektiv kan betyda att vi behöver ifrågasätta grundantaganden – och det verkar vi inte ha tid för. (Vi har tidigare skrivit om att ifrågasätta normer här).
Reflektionsfrågor från normingenjören
Därför vill jag skicka med en reflektion: Hur mycket tid avsätter du för beslutsfattande processer? Är det tillräckligt mycket tid för att alla som ska vara med i processen har tid att förstå vad beslutet handlar om? Är det tillräckligt mycket tid för att alla ska kunna inhämta mer information för att kunna fatta ett informerat beslut? Är det tillräckligt mycket tid för att alla ska kunna uttrycka sina frågor, invändningar och åsikter? Och med alla menar jag alla som ska vara med i processen – oavsett funktionssätt, kommunikationssätt och oavsett hur livet utanför beslutsprocessen ser ut. Då skapar man inkludering.
Läs hela Alines uppsats här: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-197034
