Det finns en osynlig regelbok om hur man förväntas vara i byggbranschen: stark, få saker gjort fort, retas och tåla att bli retad och att ta risker vilket också är kopplat till olyckor. Det råder en riskkultur som är väldigt exkluderande för många. Nicole Krol skriver här om varför hon valde att stanna kvar i byggbranschen, och varför hon valde att gå Normingenjörsutbildningen hos oss.
Jag hamnade i byggbranschen av en ren slump. Men intresset för människan och hur hon tänker, fungerar och agerar har alltid funnits och styrt mina val av studier. Att se en förändring i byggbranschen är en effekt av en attitydförändring, därför mår jag som bäst när jag får tala och förklara, stå framför människor, när människor lär sig och blir inspirerade. Att se personer ta till sig mina ord och tänka på ett annat sätt. Det går också hand i hand med att jag kan höra de outtalade frågorna och känna hur andra känner. Det har jag alltid upplevt varit både min svaghet och styrka för att jag kan känna så starkt i vissa situationer, som om deras känslor vore mina egna. Det är också en av mina triggers när personer inom bygg far illa. En av de största anledningarna till att jag sökte mig till Add Genders normingenjörsprogram var för att jag vill fortsätta driva min hjärtefråga med ett starkt och inspirerande nätverk som vill åt samma riktning; skapa inkluderande arbetsplatser.
Min tid i byggbranschen
Min första tid i byggbranschen var hård ur ett ”visa vad du går för om du vill få en plats i det här byggprojektet”. Jag hade ingen tydlig plats, och att försöka förtjäna en plats kändes kontraproduktivt. Jag började leta efter andra jobb medan jag var kvar i mitt första riktiga byggprojekt för flera miljarder och hundratals projektanställda.
Jag möttes dagligen av förklädda sexuella skämt, andra typer av kränkande eller oönskade beteenden av högt uppsatta tjänstemän. Denna typ av kränkningar upplevde jag som nästan värre än öppna kränkningar då det blev svårt för mig att reagera. Ute i produktionen mötte jag dagligen hundratals yrkesarbetare. Många lämnade ett positivt avtryck; det finns några som jag aldrig kommer att glömma. Men. Det fanns ett men. Och det var det där med att vara kvinna i ett byggprojekt präglat av machokultur.
Agera för förändring i byggbranschen
Min strategi under mina första år var att agera och reagera lättsamt och inte visa mig brydd. Det gjorde jag ända tills jag insåg att ingen man eller annan kollega reagerar på det som sker runt om mig och andra kvinnor. Det är inte bara kvinnor som exkluderas av en giftig kultur, det är även moderna jämställda män som inte trivs på sådana arbetsplatser (vi har tidigare skrivit om förändringsmotstånd här).
Vill man öka jämställdheten och förändra tystnadskulturen i byggbranschen, måste man först och främst börja göra något i stället för att fundera över vad man vill göra. Och det gjorde jag. Jag valde att utbilda, provocera fram reaktioner och fysiskt möta alla projektanställda och prata om både lagen och om varje medarbetares enskilda ansvar. Ett värderingsarbete sattes i gång där vi satte ribban högt inom projektorganisationen. Det blev en påminnelse om att vi behöver ha fokus på jämställdhets- och mångfaldsfrågorna. De måste finnas högt på agendan med regelbunden uppföljning. Vi måste leva som vi lär innan vi ska vifta med pekpinnarna mot entreprenören. En engagerad och brydd beställare mynnar ut i engagerade och brydda entreprenörer.
Resultatet av värderingsarbetet
Efter allt vårt jobb, började vi se resultat. Tillbuds- och olycksstatistiken sänktes och vi såg en ökning av riskobservationer. Fler och fler valde att engagera sig för att förhindra att andra skulle kunna skada sig. Jag såg ett tydligt samband: om vi har personer som drivs av omtanke och respekt för varandra så leder det till att vi påverkar säkerhetskulturen i rätt riktning och gör den starkare. Tillsammans.
