Härom natten drömde jag en mardröm. Jag var på Add Genders kontor och vi hade samlat några chefer som blivit skickade av eldsjälarna på företaget. Människorna runt bordet skiftade mellan män i kostym och kvinnor med dräkt. Alla vita och blonda. Temat var inte jämställdhet, utan hållbarhet och klimatet.
Vi satt ni en ring och jag föranledde en runda där alla fick dela med sig.
Någon sa ”Alltså jag älskar Greta, vilken tuff liten tjej” och jag mådde lite illa av det toleransdrypande tilltalet. Ovanifrån och förminskande.
En annan sa ”Jag har börjat prenumerera på ett nyhetsbrev om hållbarhet efter storstrejken nu senast” och log förnöjt. Själv kände jag hur det kokade inom mig. Hur kan denna person sitta nöjd med ett nyhetsbrev som enda beteendeförändring?
En tredje sa ”jag tycker Greta urvattnar frågan lite, jag blir mindre motiverad att göra något nu än tidigare för jag blir irriterad på att hon använder ord som strejk när det inte är strejk.”
En fjärde sa ”Jag tycker det är jättebra, men just nu har vi en omorganisation så för vår organisation passar det bättre att ta upp hållbarhetstemat lite längre fram.” Kommentaren landar bra i gruppen och alla deltagare nickar igenkännande och ”mm”-ar dämpat.
I min dröm blir rundan droppen som får bägaren att rinna över för mig.
Så jag ställer mig upp i en hastig rörelse, stolen faller mot golvet bakom mig och jag slår nävarna i bordet. På anslagstavlan på vårt kontor har vi Agenda 2030 utskrivet och uppsatt med knappnålar. (FN:s hållbarhetsmål där jämställdhet ingår.)Jag pekar mot utskriften på anslagstavlan med hela handen, samtidigt som jag blänger på dom en och en och säger med hög röst: ”Tror ni på allvar att vi ska nå hållbarhetsmålen inom Agenda 2030 med nåt jävla nyhetsbrev?” Mina ögon blixtrar medan alla vänder sig för att titta mot vartåt jag pekar.
De flesta vänder tillbaka huvudena ganska snabbt och tittar på mig som att ”nu har hon väl ändå gått och blivit hysterisk?”. Men en person i sällskapet håller fast blicken på agendan. Och jag får hopp. Föreställer mig att den personen snart ska titta på mig, sen de andra och liksom säga något som ”hon har faktiskt rätt”.
Alla väntar. Personen tittar.
För att sedan öppna munnen: ”Får jag bara fråga en sak…? De där snygga knappnålarna som du satt upp affischen med, var har du köpt dom? För de ser precis ut som de min mormor hade när hon sydde kläder till mig när jag var liten.” Personen tittar frågande på mig. Och mina ögon tåras.
Jag känner mig så ensam och besviken.
Sen blir jag en liten flicka. I drömmen. Det är tidigt 90-tal. Hon sitter på sitt rum och på dörren har hon klistrat upp ett stort vitt klistermärke med tre gröna berg och tre blå vattentrianglar, som speglar sig mot varandra. Mellan dem står det ”Håll Sverige Rent” och flickan tittar på märket. Hon skriver i sin dagbok ”jag förstår inte varför vuxna inte bryr sig om min framtid?”.
Hon känner sig ensam och så besviken.
Med det sagt så tror jag att mitt blogginlägg om #metoo-backlashen tidigare i veckan har gett mig en rädsla för ”Greta-backlashen”. Vi måste vara förberedda. För när Greta-febern lägger sig hos de som sitter på makten så har de knappt ändrat sitt beteende och ännu mindre sina värderingar.
Vi alla eldsjälar måste var Gandalf i kampen mot motargumentationen.
”You shall not pass” måste vi skrika, samtidigt som vi drämmer ner vår magiska stav i marken framför oss. Men vi kan inte vara det utan att stötta varandra. Om ingen tittar på Gandalf när han gör det. Om ingen större kamp förs när han inte längre orkar. Då är han ingen hjälte, utan en idiot som offrar sig för saken – ”saken” som ingen kommer bry sig om. Ensam och besviken kommer han dö och återuppstå om och om igen.
Därför är det så viktigt att vi inte sitter nöjda nu. Det är nu det börjar på riktigt.
Pernilla Alexandersson
Grundare och vd Add Gender AB
