Hur insatt är du i normkritisk pedagogik? I det här blogginlägget delar certifierad normingenjör Sara Ihlman med sig av några guldkorn i antologin Normkritisk pedagogik- perspektiv, utmaningar och möjligheter. Hon är dessutom legitimerad lärare med 17 yrkesverksamma år i skolan, så det blir lästips med kvalitetsstämpel!
Add Gender har tagit fram ett erbjudande som riktar sig till skolor som vill arbeta normkritiskt på alla nivåer i verksamheten, inte bara i undervisningen: Normplattformen för pedagogisk verksamhet. I samband med det arbetet har jag plockat fram all min litteratur om normkritik och normkritisk pedagogik. Det var rätt många böcker. Jag är nämligen en bokhoarder, både när det gäller skönlitteratur och facklitteratur, så jag har samlat på mig en hel del genom åren som lärare.
Boktips för normkritisk analys
Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar och möjligheter (Red. Lotta Björkman och Janne Bromseth) är på sätt och vis en uppföljare till klassikern Normkritisk pedagogik – Makt, lärande och strategier för förändring (Red. Janne Bromseth och Frida Darj). Antologin ger först en introduktion till normkritisk pedagogik och är sedan indelad i fyra olika delar: Möten med teori, Möten med pedagoger, Möten med barn/elever samt Möten med kollegium. Författarna är själva pedagoger och arbetar i skolor och förskolor eller med lärarutbildning och skolforskning. Det finns några avsnitt som jag tycker är särskilt läsvärda.
Det avsnitt som i högst grad gav mig en aha-upplevelse finns i kapitlet Om att förstå vad vi inte förstår för att bättre kunna förstå. Där beskriver Lotta Björkman de fyra förändringsarenor i en skolas verksamhet som kan användas för arbetet med normkritisk analys. Dessa arenor är fysisk miljö, pedagogiskt arbete, social interaktion och administration, och de behöver analyseras och förändras både inåt och utåt i verksamheten. Men jag saknade några praktiska perspektiv som jag med mina 17 år som lärare känner är viktiga. Jag ville helt enkelt sortera arenorna lite annorlunda. Björkmans modell blev, tillsammans med Add Genders modell Normplattformen, inspirationen för den modell vi på Add Gender kallar Normplattformen för pedagogisk verksamhet. Men den är så intressant att den förtjänar ett eget blogginlägg, lagom till skolorna börjar igen i augusti.
Aktuellt om normkritisk pedagogik
Ett annat intressant avsnitt finns i Janne Bromseths kapitel Normkritisk pedagogik – rötter och fötter. Det beskriver hur begreppet normkritisk pedagogik har börjat vandra från förståelsen av normkritik som en reflekterande och självgranskande process, mot normerande krav på ett inkluderande och normmedvetet språk och ett kränkningsfokus. Denna förskjutning ökar rädslan för att “göra fel”: att säga fel saker, använda fel ord, kränka någon, och framstå som språkligt oupplyst. Den normkritiska pedagogiken har börjat stelna i en viss form och fyllts med färdiga metoder och övningar istället för att vara ett kollektivt och processorienterat längre lärande. Det går inte att uppnå denna process i en 2-timmars workshop på ett APT.
Sanna Mac Donalds kapitel Främjande likabehandlingsarbete i klassrummet innehåller ett avsnitt om läraren som normbärare och om lärarens maktposition gentemot eleven. Den makten består dels i att vi planerar verksamheten och bedömer och betygsätter elevernas utveckling och prestationer, och dels i att vi har makt att antingen reproducera de normer som upprätthåller maktobalansen i samhället, eller att synliggöra, problematisera och vidga normerna. Vad vi säger, visar, gör och uppmuntrar i klassrummet spelar roll.
Slutligen är Vivi Havias kapitel Vi de välvilliga – normer och makt i organisation och kollegium läsvärt, framförallt avsnitten Vilka är rasisterna? och Du ska inte tro allt du tänker. Normkritisk pedagogik har sitt ursprung i bland annat queerteorin och fokuserar ofta på normer som rör kön och sexualitet. Havia lyfter fram etnisk tillhörighet och synlig minoritetsbakgrund, vilket är välbehövligt. I Vilka är rasisterna? beskriver Havia hur ordet rasism är så starkt förknippat med Ku Klux Klan och apartheid att människor bara förstår rasism om det uppfyller vissa kriterier. Det ska vara medvetet, innehålla negativa uppfattningar om människor med mörk hudfärg, och kopplas till vissa människor: lågutbildade, i småstäder, i vissa historiska perioder. Det ska dessutom innehålla vissa ord som är tydligt rasistiska och våld eller hot om våld för att uppfattas som rasism. Detta innebär att positiva uppfattningar om människor med mörk hudfärg inte förstås som rasistiska, trots att de bygger på uppenbara stereotypa föreställningar. Det innebär också att problematiska ord och uttryck som används utan att personen medvetet vill kränka en annan individ, eller inte är medveten om att de är problematiska, inte heller förstås som rasistiska. Det blir svårt att prata om rasism under dessa förutsättningar.
Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar och möjligheter vänder sig till blivande lärare, skolledare och den intresserade allmänheten, och är mycket läsvärd.
