Inlägg av Ulrika Husmark

Det osynliga våldet i nära relationer

Vad tänker du på när du hör eller läser ordet ”våld”? Kanske ser du knuffar, slag och stryptag framför dig?

Fysiskt våld kan vara livsfarligt och ska aldrig förringas, men det finns en annan våldsform som är minst lika vanlig – och farlig. Nämligen psykiskt våld.

Psykiskt våld är mer diffust, svårare att sätta fingret på och är därför knepigare att uppfatta och bevisa, än fysiskt våld. Psykisk misshandel riktar sig mot en persons självkänsla i syfte att dominera, kontrollera och förödmjuka. Våldet kan leda till stress som påverkar den fysiska hälsan i form av högt blodtryck, magsår, huvudvärk, muskelvärk och mag-tarmproblem. Även det psykiska välmåendet påverkas med följder som depression, panikångest, sömnsvårigheter, ätstörningar, självmordstankar och skadad självkänsla, även lång tid efter att misshandeln har upphört.

Nytt uppdrag för Jämställdhetsmyndigheten

Jämställdhetsmyndigheten har fått i uppdrag att ta fram arbetssätt för kommuner att sprida information om våld i nära relationer och hur kontakt kan tas med våldsutsatta, under coronaviruset (läs mer här). Det är självklart bra och behövligt. Eftersom de flesta förknippar våld med fysisk ”kroppslig” misshandel vill vi passa på att informera om psykisk ”mental” misshandel, eftersom det är minst lika vanligt. 

Några former av psykisk misshandel

  • Kontroll – Personen vill veta exakt var du ska, vem du ska träffa och när du kommer hem. Du kan också bli beordrad hur du ska källsortera, hur du ska klä på barnen eller hur du ska boka in en hantverkare.
     
  • Värme och kyla – Ena stunden får du beröm och omtanke, sekunden efter utsätts du för ilska och nedlåtande kommentarer.
  • Kritik och anklagelser – Du får höra att du är för känslig, för noggrann, för slarvig, för tystlåten. Kritiken kan också komma mer inlindad som ”goda råd”, som ger sken av att vilja hjälpa dig.
  • Humörsvängningar – Du utsätts för stora och plötsliga humörsvängningar utan anledning. Personen reagerar olika från gång till gång, det finns ingen logik eller möjlighet att förstå vad som gör hen upprörd. Konsekvensen blir att du går på äggskal för att inte irritera och lägger mycket energi på att försöka läsa av den andras humör.
  • Förnedrande förväntningar – Personen kräver omöjliga eller omotiverade saker av av dig, som att du ska släppa allt du har för händer så fort hen vill dig någonting, eller att du ska förstå hens behov utan att du har blivit upplyst om det.
     
  • Undviker sakfrågan (derailing på engelska) – När du ifrågasätter hens beteende eller försöker reda ut en konflikt byter personen samtalsämne och svarar inte på dina frågor. Samtalet följer ingen logik och du blir bara mer förvirrad.

Vem som helst kan drabbas

Du som läser detta tänker kanske att inget av det där skulle kunna hända dig, eftersom du inte tillåter sådant beteende: “Jag skulle säga ifrån, och lämna en sådan relation direkt.”

Eller så tror du att det bara är en viss slags personer som råkar illa ut och utsätts för psykisk misshandel; till exempel människor med trasslig barndom och dåligt självförtroende, eller personer som inte kan sätta gränser.

Men faktum är att vem som helst kan drabbas, eftersom psykiskt våld kommer gradvis och smyger sig på. Relationen börjar ofta med mycket starka positiva känslor. Du får höra att du är fantastiskt och underbar, och tänker att er kärlek är speciell och stark. Det är först senare som kritiken börjar, och till en början är den diskret förpackad. “Jag tycker mer om dig när…” “Vad fin du är när du inte…”

Svårt att upptäcka

Tillslut blir du så van vid kritiken att du ser den som normal. Din uppfattning om rätt och fel har successivt förskjutits mot en acceptans som du tidigare skulle ha protesterat mot. Din självkänsla har fått sig en rejäl törn och du vet inte längre vad du själv tycker.

Det finns en uppfattning att bara kvinnor utsätts för misshandel och att det alltid är en man som är förövare. Men självklart kan även män leva i kränkande relationer, och psykisk misshandel förekommer också i samkönade relationer. Det kan till och med vara mer stigmatiserande för en man som utsätts, eftersom normer gör gällande att män ska vara starka och osårbara.

Psykisk misshandel kan vara svår att upptäcka.

Låt oss därför jobba extra hårt för att minska våldet som inte syns.

Tystnad betyder inte att allt är bra

”Vi har inga problem med kränkningar eller trakasserier på vår arbetsplats”, tänker du kanske, eftersom du inte har fått signaler på att någon har behandlats illa.

Men bara för att ingen har klagat eller sagt ifrån behöver det tyvärr inte betyda att allt är bra hos er. Många anställda blir utsatta utan att varken berätta eller göra en formell anmälan.

Det finns många olika förklaringar till tystnaden:

Skydda arbetsgivaren

Medarbetaren gillar sin arbetsgivare i stort, och vill inte smutskasta eller skapa negativ uppmärksamhet.

Makt och beroende

Den som utsätter har ofta en maktposition genom att vara äldre, ha högre position, mer pondus eller har varit anställd längre. Personen kan därför påverka andras karriärmöjligheter, och försätta dem i en beroendeställning. Detta är ännu vanligare vid tillfälliga anställningar, då medarbetare inte vill verka krångliga och riskera fortsatta uppdrag genom att påtala en kränkning.

Medskyldig

En del tycker det är pinsamt eller tar till och med på sig skulden för trakasserierna. Som utsatt kan en tänka att en borde ha vetat bättre än att klä sig på ett visst sätt, eller åka hiss med en viss kollega eller att hen inte var tillräcklig tydlig i sitt motstånd och därför är delvis ansvarig för kränkningen.

Offerroll

Kränkningar och trakasserier kan göra att den som blir utsatt känner sig som ett offer. Eftersom få personer vill vara ett offer och därmed erkänna att en är utsatt för förtryck och maktövertag, förminskar en istället sina känslor och slätar över det som har hänt genom att inte anmäla.

Gaslighting

Om den som blir utsatt säger ifrån men ständigt får höra att hen överreagerar, är överkänslig eller humorlös kan en börja tvivla på det som hände och om det verkligen var så farligt. Beteendet kallas gaslighting och påverkar en persons självkänsla och verklighetsuppfattning om vad som är rätt och fel. Konsekvensen kan bli att någon som är utsatt inte litar på sitt eget omdöme och därför struntar i att göra en anmälan.

Hur ska jag anmäla?

Det kan finnas osäkerhet kring hur, när och till vem en ska anmäla. Måste det göras på ett visst sätt? Behövs en polisanmälan? Ska det ske inom en viss tid? 

Normaliseringskultur

Många kränkningar och beteenden är så vanliga i samhället eller i en bransch, att varken förövare och utsatta inser det felaktiga. För en del är plumpa skämt och trakasserier så frekventa att de upplevs som något en får räkna med i vardagen. Då blir det heller inte aktuellt att säga ifrån eller anmäla. 

Råd för att uppmuntra ärliga medarbetare

Så, även om ingen har berättat eller gjort en formell anmälan behöver det alltså inte innebära att allt är frid och fröjd på er arbetsplats. För att komma åt kränkningar i arbetslivet behövs ett lyhört och öppet ledarskap. Här är några råd för att nå dit:   

  • Uppmuntra anställda att anmäla; hellre för ofta än för sällan. Den som anmäler ska bli tagen på allvar och inte få höra att hen är gnällig eller överkänslig. 
  • Låt medarbetarenkäter och utvecklingssamtal innehålla frågor kring trivsel, arbetsklimat och kränkande särbehandling. 
  • Se till att medarbetare känner till er policy mot trakasserier och sexuella trakasserier och se gärna till att det finns exempel på vad som kan vara sexuella trakasserier. 
  • Stoppa normaliseringskulturen. Om ni låter mindre allvarliga kommentarer, bemötanden och skämt passera, kan det öppna upp för mer allvarliga beteenden. 
  • Skapa en kultur som inte är bestraffande när det kommer till att lyfta kritik, klagomål eller svåra frågor. 
  • Låt samtal om attityder, jargonger och organisationskultur vara lika självklara hos er som diskussioner om budget och resultat.

Lycka till med arbetet och hör av er om du behöver råd eller stöd från mig eller oss andra normingenjörer på Add Gender.

Var kommer du ifrån, egentligen?

Ulrika Husmark

För ett tag sedan satt jag på tunnelbanan och hörde någon mumsa högljutt bakom mig. Jag vände mig om och såg en ung kille som åt en baguette. Han gjorde en ursäktande gest för att han kanske störde och mitt svar kom snabbt och glatt: – No worries, enjoy your lunch!

Varför talade jag inte svenska? Jo, killen var svart. Utan att veta vilket språk han föredrog hade jag tydligen utgått från att engelska var lämpligt. Jag hade ingen aning om svenska var hans modersmål, om han var adopterad, uppvuxen i Sverige, hade bott här i flera år eller var på besök. Om han hade haft ljus hy, skulle jag förmodligen ha tilltalat honom på svenska, förebrår jag mig själv. Jag vill påstå att jag utsatte honom för vardagsrasism eller rasifiering*. 

Anledningen till mitt kränkande beteende beror på den vithetsnorm som råder i Sverige.

Normen som säger att vita personer oftast är i majoritet och att icke-vita personer inte förväntas vara uppvuxna i Sverige eller kunna svenska i samma utsträckning som personer med ljus hy. 

Vithetsnormen gör också att protester mot rasism inte alltid tas på allvar. Om en icke-vit person försöker lyfta det problematiska med att ofta få frågan ”Var kommer du ifrån, egentligen?”, kan hen få höra: ”Äh, det var ju bara en social fråga. Du överreagerar!”

Personen som reagerade ges då dåligt samvete för att ens ha lyft frågan och görs själv till ett problem. Om motståndet aldrig tas på allvar kan personen istället börja tvivla på sin egen upplevelse och tänka att hen faktiskt gör fel som protesterar. Till slut kan det gå så långt att personen inte längre vet vad hen själv tycker och istället vänjer sig vid kränkningarna. Fenomenet kallas för gaslighting och är en form av psykisk misshandel.

Rasism behöver alltså inte bara vara extrema, hatiska kommentarer. Vardagsrasism är något många av oss utövar, ofta utan att tänka på det. Du som är privilegierad och sällan utsätts för kränkningar kan dessutom ha svårare att se din egen maktposition och förstå andras utsatthet. 

Några tips för att inte vara en vardagsrasist:

  • Läs på om rasifiering, minoritetsstress, microagressioner, gaslighting och normaliseringsprocessen vid rasism.
  • Lyssna utan att ifrågasätta, för att lära dig om olika former av förtryck. Men låt inte människor som ofta utsätts för kränkningar vara ditt personliga uppslagsverk. Vanliga begrepp är bättre att googla.
  • Vänta med frågan ”Var kommer du ifrån?” om du anar att personen ofta får den frågan. Tids nog lär du få reda på det ändå, om det är viktigt att veta.
  • Håll inne med kommentarer om hur exotiskt eller fint någons hår, hudfärg eller klädval är på grund av personens förmodade kulturella tillhörighet eller ursprung. Även om kommentaren kan verka positiv, kan det snarare förstärka känslan av att vara annorlunda.
  • Skratta inte med och säg ifrån om du hör rasistiska skämt. Kränkande beteenden kan både vara att ett aktivt handlande, men det kan också vara att strunta i att agera.

Du behöver inte förstå hur det är att utsättas för rasism för att visa civilkurage. Genom att reflektera en smula och försöka se saker från en annan synvinkel kan du vara med och skapa en mer inkluderande värld. Själv ska jag tänka till nästa gång jag hör någon äta bakom mig.

*Att rasifiera handlar om att ha fördomar och förutfattade meningar om en persons ursprung och egenskaper baserade på hens hudfärg, hår, kultur eller religion.

Kan samtalsträffar med barn skapa en mer jämställd värld?

Porträttbild på Ulrika Husmark. Hon har ljusfärgad hy med långt vågigt och brunt hår. Ulrika har på sig en mönstrad jacka med olika nyanser av gröna prickar och stora runda silvriga örhängen.

Trots alla politiska försök att skapa jämlikhet går det trögt att få till en rättvis värld. Jag tror att vi behöver börja med barnen, för att vända den här skutan. Och visst, för att börja med barnen behöver vi såklart även påverka alla vuxna som omger barnen, liksom allt annat som influerar barns tankar och ageranden; såsom barnböcker, tv, reklam, leksaker och klädkedjor. Plötsligt kan projektet kännas oöverstigligt.

Mitt nyårslöfte är ändå att jag ska dra mitt strå till stacken för att bryta ny mark. Nästa termin kommer jag därför att starta samtalsträffar för mina nio- och tioåriga barn och deras kompisar. Mina barn påverkas mycket att sina kompisar och jag tror därför det är viktigt att få med även vännerna på tåget. På träffarna kommer vi varva lekar, charader och värderingsövningar med massage, kortfilmer och samtal.

Tanken är att barnen under lekfulla former ska få öva sig på sådant som kan hjälpa dem att bli medvetna och jämställda ungdomar och så småningom medvetna och jämställda vuxna, som i sin tur uppfostrar sina barn i samma spår.

Jag har kokat ner det till några områden som jag tycker att mina barn och deras kompisar behöver lära sig eller bli bättre på.

Lämna plats och visa hänsyn

Lämna plats till andra – både fysiskt, verbalt och mentalt. Se dig om, kan jag släppa fram någon annan i samtalet, i leken, i klassrummet, i tanken? Öva sig i att låta andra bestämma och att dela på makten.

Visa empati

Visa empati och var nyfiken på hur andra reagerar på det du säger och gör. Blev någon ledsen, illa berörd eller upprörd? Uppmuntra till samtycke i lek; tycker alla verkligen att leken eller skämtet är roligt, eller känner sig någon tvungen att ställa upp eller skratta med?

Barn får oftast lära mig att säga ”Stopp, min kropp!” men då utgår man från att den som blir utsatt har förmågan att reagera i stunden, något alla inte klarar av. Därför behöver även den som är i maktposition lära sig att ha koll på hur andra personer reagerar och tolka dessa signaler.

Varmprata

Fråga kompisar hur de mår på riktigt. Vad är viktigt i livet? Vad är du rädd för? När grät du senast? Ställ följdfrågor, lyssna på svaret och visa att du bryr dig om hur andra mår. Öva sig på att uttrycka känslor och behov.

Detta är tänkt som en motpol till normen att pojkar oftare får fler tillsägelser och korta uppmaningar på håll, medan flickor får sitta nära och lära sig att prata om känslor.

Visa omsorg och hålla kontakten

Visa omsorg och omtanke, ta initiativ till att hålla kontakten med kompisar, vänner och släktningar. Bjud in till lek och umgänge, skicka vykort till farfar, uppvakta på födelsedagar. Hjälp sjuka och ensamma släktingar och vänner. Ge en present eller säg något snällt om någon verkar ledsen.

Prata om normer kring genus och cis/heteronorm

Vilka förväntningar finns det på flickor och pojkar? Finns det saker en pojke ska göra, eller inte får göra? Är det skillnad på tjej-och killkläder? Är det viktigt att vara antingen tjej eller kille?

Projektledning i relationer

Ta ansvar för att saker blir gjorda hemma. Inte bara praktiska och konkreta uppgifter utan även att uppmärksamma, ta initiativ, planera och göra research. Öva genom att låta barnen ordna en fika och planera in allt som behöver göras innan, under, efter.

Positiv kroppskontakt

Ge och få kroppsberöring i form av kramar och enkel massage. Våga be om beröring och närhet. Uppmuntra kramar och positiv kroppskontakt mellan pojkar, eftersom många män traditionellt sett inte är vana vid det.

Jag vill gärna få veta dina synpunkter på upplägget – tror du att träffarna kan hjälpa till att skapa en mer jämställd värld? Har jag missat något område? Vad kan bli problematiskt?