Arkiv för januari 2020

Var kommer du ifrån, egentligen?

Ulrika Husmark

För ett tag sedan satt jag på tunnelbanan och hörde någon mumsa högljutt bakom mig. Jag vände mig om och såg en ung kille som åt en baguette. Han gjorde en ursäktande gest för att han kanske störde och mitt svar kom snabbt och glatt: – No worries, enjoy your lunch!

Varför talade jag inte svenska? Jo, killen var svart. Utan att veta vilket språk han föredrog hade jag tydligen utgått från att engelska var lämpligt. Jag hade ingen aning om svenska var hans modersmål, om han var adopterad, uppvuxen i Sverige, hade bott här i flera år eller var på besök. Om han hade haft ljus hy, skulle jag förmodligen ha tilltalat honom på svenska, förebrår jag mig själv. Jag vill påstå att jag utsatte honom för vardagsrasism eller rasifiering*. 

Anledningen till mitt kränkande beteende beror på den vithetsnorm som råder i Sverige.

Normen som säger att vita personer oftast är i majoritet och att icke-vita personer inte förväntas vara uppvuxna i Sverige eller kunna svenska i samma utsträckning som personer med ljus hy. 

Vithetsnormen gör också att protester mot rasism inte alltid tas på allvar. Om en icke-vit person försöker lyfta det problematiska med att ofta få frågan ”Var kommer du ifrån, egentligen?”, kan hen få höra: ”Äh, det var ju bara en social fråga. Du överreagerar!”

Personen som reagerade ges då dåligt samvete för att ens ha lyft frågan och görs själv till ett problem. Om motståndet aldrig tas på allvar kan personen istället börja tvivla på sin egen upplevelse och tänka att hen faktiskt gör fel som protesterar. Till slut kan det gå så långt att personen inte längre vet vad hen själv tycker och istället vänjer sig vid kränkningarna. Fenomenet kallas för gaslighting och är en form av psykisk misshandel.

Rasism behöver alltså inte bara vara extrema, hatiska kommentarer. Vardagsrasism är något många av oss utövar, ofta utan att tänka på det. Du som är privilegierad och sällan utsätts för kränkningar kan dessutom ha svårare att se din egen maktposition och förstå andras utsatthet. 

Några tips för att inte vara en vardagsrasist:

  • Läs på om rasifiering, minoritetsstress, microagressioner, gaslighting och normaliseringsprocessen vid rasism.
  • Lyssna utan att ifrågasätta, för att lära dig om olika former av förtryck. Men låt inte människor som ofta utsätts för kränkningar vara ditt personliga uppslagsverk. Vanliga begrepp är bättre att googla.
  • Vänta med frågan ”Var kommer du ifrån?” om du anar att personen ofta får den frågan. Tids nog lär du få reda på det ändå, om det är viktigt att veta.
  • Håll inne med kommentarer om hur exotiskt eller fint någons hår, hudfärg eller klädval är på grund av personens förmodade kulturella tillhörighet eller ursprung. Även om kommentaren kan verka positiv, kan det snarare förstärka känslan av att vara annorlunda.
  • Skratta inte med och säg ifrån om du hör rasistiska skämt. Kränkande beteenden kan både vara att ett aktivt handlande, men det kan också vara att strunta i att agera.

Du behöver inte förstå hur det är att utsättas för rasism för att visa civilkurage. Genom att reflektera en smula och försöka se saker från en annan synvinkel kan du vara med och skapa en mer inkluderande värld. Själv ska jag tänka till nästa gång jag hör någon äta bakom mig.

*Att rasifiera handlar om att ha fördomar och förutfattade meningar om en persons ursprung och egenskaper baserade på hens hudfärg, hår, kultur eller religion.

Kan samtalsträffar med barn skapa en mer jämställd värld?

Porträttbild på Ulrika Husmark. Hon har ljusfärgad hy med långt vågigt och brunt hår. Ulrika har på sig en mönstrad jacka med olika nyanser av gröna prickar och stora runda silvriga örhängen.

Trots alla politiska försök att skapa jämlikhet går det trögt att få till en rättvis värld. Jag tror att vi behöver börja med barnen, för att vända den här skutan. Och visst, för att börja med barnen behöver vi såklart även påverka alla vuxna som omger barnen, liksom allt annat som influerar barns tankar och ageranden; såsom barnböcker, tv, reklam, leksaker och klädkedjor. Plötsligt kan projektet kännas oöverstigligt.

Mitt nyårslöfte är ändå att jag ska dra mitt strå till stacken för att bryta ny mark. Nästa termin kommer jag därför att starta samtalsträffar för mina nio- och tioåriga barn och deras kompisar. Mina barn påverkas mycket att sina kompisar och jag tror därför det är viktigt att få med även vännerna på tåget. På träffarna kommer vi varva lekar, charader och värderingsövningar med massage, kortfilmer och samtal.

Tanken är att barnen under lekfulla former ska få öva sig på sådant som kan hjälpa dem att bli medvetna och jämställda ungdomar och så småningom medvetna och jämställda vuxna, som i sin tur uppfostrar sina barn i samma spår.

Jag har kokat ner det till några områden som jag tycker att mina barn och deras kompisar behöver lära sig eller bli bättre på.

Lämna plats och visa hänsyn

Lämna plats till andra – både fysiskt, verbalt och mentalt. Se dig om, kan jag släppa fram någon annan i samtalet, i leken, i klassrummet, i tanken? Öva sig i att låta andra bestämma och att dela på makten.

Visa empati

Visa empati och var nyfiken på hur andra reagerar på det du säger och gör. Blev någon ledsen, illa berörd eller upprörd? Uppmuntra till samtycke i lek; tycker alla verkligen att leken eller skämtet är roligt, eller känner sig någon tvungen att ställa upp eller skratta med?

Barn får oftast lära mig att säga ”Stopp, min kropp!” men då utgår man från att den som blir utsatt har förmågan att reagera i stunden, något alla inte klarar av. Därför behöver även den som är i maktposition lära sig att ha koll på hur andra personer reagerar och tolka dessa signaler.

Varmprata

Fråga kompisar hur de mår på riktigt. Vad är viktigt i livet? Vad är du rädd för? När grät du senast? Ställ följdfrågor, lyssna på svaret och visa att du bryr dig om hur andra mår. Öva sig på att uttrycka känslor och behov.

Detta är tänkt som en motpol till normen att pojkar oftare får fler tillsägelser och korta uppmaningar på håll, medan flickor får sitta nära och lära sig att prata om känslor.

Visa omsorg och hålla kontakten

Visa omsorg och omtanke, ta initiativ till att hålla kontakten med kompisar, vänner och släktningar. Bjud in till lek och umgänge, skicka vykort till farfar, uppvakta på födelsedagar. Hjälp sjuka och ensamma släktingar och vänner. Ge en present eller säg något snällt om någon verkar ledsen.

Prata om normer kring genus och cis/heteronorm

Vilka förväntningar finns det på flickor och pojkar? Finns det saker en pojke ska göra, eller inte får göra? Är det skillnad på tjej-och killkläder? Är det viktigt att vara antingen tjej eller kille?

Projektledning i relationer

Ta ansvar för att saker blir gjorda hemma. Inte bara praktiska och konkreta uppgifter utan även att uppmärksamma, ta initiativ, planera och göra research. Öva genom att låta barnen ordna en fika och planera in allt som behöver göras innan, under, efter.

Positiv kroppskontakt

Ge och få kroppsberöring i form av kramar och enkel massage. Våga be om beröring och närhet. Uppmuntra kramar och positiv kroppskontakt mellan pojkar, eftersom många män traditionellt sett inte är vana vid det.

Jag vill gärna få veta dina synpunkter på upplägget – tror du att träffarna kan hjälpa till att skapa en mer jämställd värld? Har jag missat något område? Vad kan bli problematiskt?