Arkiv för december 2018

6 sätt att minska utanförskapet

I mitt förra inlägg berättade jag om hur det kan upplevas att vara ett barn som inte firar jul i ett samhälle där julnormen är oerhört stark. I detta inlägg kommer jag tipsa om några saker som hade gjort min barndom som del av Jehovas vittnen lättare i december, men tipsen kan även appliceras på vuxna och barn som inte firar jul av många olika anledningar.

  1. Bli inte förvånad eller sur om en person inte återgäldar ditt vänliga ”God jul!”. Om personen i fråga inte firar jul kan hen antingen ha blivit tillsagd att inte besvara hälsningen, eller vet helt enkelt inte hur hen ska svara artigt och korrekt när hen själv faktiskt inte firar jul, och således bli förvirrad och generad. Ett sätt att undvika detta kan vara att istället säga ”Ha ett fint avslut på året”, ”Trevlig helg” eller ”Ha en fin december” eller något annat som känns passande.
  2. Vid olika tillställningar eller event – använd gärna andra ord än just ”jul”. Istället för julpyssel kan det kallas vinterpyssel. Istället för julfest kan det heta avslutningsfest. Se även till att det vid eventet finns möjlighet att välja annat att till exempel pyssla med än enbart temat för högtiden. Det kan exempelvis vara okej att måla snögubbar och snöflingor, men inte tomtar och julgranar.
  3. Inkludera gärna personer som inte firar jul genom att bjuda in vid andra tillfällen än just högtider. Detta kan vara av stort värde för barn som kanske annars exkluderas både vid kalenderhögtider och födelsedagar.
  4. Frågor som ”var ska du fira jul?” eller ”vad har du fått för julklappar?” kan vara jobbiga att besvara, framför allt för barn. Det är aldrig roligt att säga att en inte har fått några julklappar. Fråga gärna om mer generella saker istället, som till exempel ”har du gjort något roligt på jullovet/ledigheten?”
  5. Om du arbetar inom skola och barnomsorg kan det vara av stort värde att se till att skolavslutningar inte hålls enbart i en kyrka eller annan religiös byggnad utan att det även finns möjlighet till en avslutning på själva skolan, till exempel i klassrummet. Att ett barn inte kan säga farväl till sin klass för terminen för att det inte kan delta i avslutningsceremonin skapar en väldigt exkluderande känsla och förstärker upplevelsen av att inte höra till. Skolan kan vara den enda mötespunkt ett barn har med omvärlden utanför sitt eget sammanhang.
  6. En person, speciellt barn, som inte firar jul kommer förmodligen uppvisa stor lojalitet mot sin familj, sina traditioner, eller sin religion, och kommer troligtvis inte säga något negativt om dessa. I vissa sammanhang, som i mitt fall, kan personen till och med vara strikt förbjuden att ge en dålig bild av sekten eller hemförhållandena. Bara för att personen inte säger något rakt ut betyder det dock inte att hen mår bra. Var uppmärksam på om personen visar andra tecken på psykisk ohälsa. Genom att visa att du bryr dig kan du inge förtroende och faktiskt bli en bidragande orsak till att hen vid ett tillfälle som passar lämnar det destruktiva sammanhanget. Organisationer som kan vara bra att kontakta om du är orolig kan vara BRIS, Rädda Barnen, Hjälpkällan,Terrafem, Nationellt centrum för kvinnofrid eller socialtjänsten på orten.

Tack för att du skänker en extra tanke till dina medmänniskor! Det kan betyda skillnaden mellan liv och död – något som bland annat jag är ett tecken på, och många fler med mig.

Vänliga hälsningar

Frida Stjernholm

Att växa upp i utanförskap

Jag växte upp som barn till Jehovas vittnen. När jag var 13 år döpte jag mig och blev officiellt en medlem av församlingen. Att växa upp som barn till Jehovas vittnen innebar på många sätt ett utanförskap. Jag kunde exempelvis inte vara med på klasskamraters födelsedagskalas eller vid lucia- eller julfirande som genomfördes under skoltid.

Jag minns ensamheten. Och skammen. Det onda i magen varje morgon när jag vaknade.

Vid juletider började det redan första lektionen för dagen då alla barnen fick tända ett ljus på sin bänk. Alla barnen utom jag. Varje dag i hela december påmindes jag på detta sätt om mitt utanförskap då läraren läste berättelsen om Jesu födelse med adventsljusen tända i klassrummet. Det som för de andra nog uppfattades som mysigt och stämningsfullt var för mig fyllt av ångest och osäkerhet.

Jag visste aldrig exakt var gränsen gick mellan vad jag fick göra och inte fick göra. Med ett ständigt föreliggande hot om Guds ilska om jag översteg den gränsen försökte jag ändå tänja på den så mycket jag kunde för att smälta in. Jag blev expert på att anpassa mig efter min omgivning, lärde mig vad jag skulle säga och inte säga när jag var i skolan för att inte uppfattas som mer annorlunda än nödvändigt och vad som istället passade hemma i min troende familj eller i församlingen.

Alla barn som växer upp i slutna grupper har sina egna unika upplevelser, baserade bland annat på hur just deras föräldrar tolkar läran och dess tillämpning på barnuppfostran. Därför var gränsen extra luddig – mina kompisar inom församlingen kunde ha andra instruktioner än jag kring vad som var ok och vad som inte var ok. Det gjorde rädslan för att göra fel och väcka Guds vrede ännu större.

För egen del fick jag inte gå in i kyrkan vilket medförde att jag inte kunde närvara vid Luciatåg eller skolavslutningar, då fick jag istället sitta ensam kvar i klassrummet och läsa, rita eller utföra något annat skolarbete. Jag minns hur jag vid dessa tillfällen kröp ihop på golvet och gömde mig så att ingen skulle se mig och ställa jobbiga frågor. Kring Lucia, jul och även andra högtider såsom påsken utfördes mycket förberedelser under skoltid, såsom inövning av Luciasånger, julavslutningar och pyssel kopplat till de olika högtiderna. Jag fick inte delta i någon av dessa aktiviteter vilket gjorde speciellt december till en väldigt lång, jobbig månad. Av dessa anledningar finns det goda skäl till en konfessionsfri skola, så att samtliga barn kan delta i all undervisning.

Ju mer mitt utanförskap blev synligt desto större blev också mobbningen från de andra eleverna. Jag var öppet mål. Ju äldre jag blev desto färre sociala möten kunde jag vara med vid – det gällde inte längre enbart religiösa yttringar. Denna gradvisa minskning av umgänge med andra människor är något som är kännetecknande för flera olika hederskulturer. Målet var att spendera så lite tid som möjligt med människor som inte var medlemmar i församlingen. Jag fick inte gå på exempelvis discon eller utöva lagsporter – det kunde utgöra för stora frestelser till att göra något förbjudet eller att bli för bra vän med människor som Gud inte godkände.

Trots detta har jag även fina minnen av hur några få klasskamrater tog mig till sig, blev mina vänner och stod upp för mig – och vars familjer välkomnade mig i sina hem. Dessa människor tänker jag idag på med värme och hopp i hjärtat – och de fina upplevelserna, tillsammans med andra som växt upp under liknande omständigheter, kommer att ligga till grund för nästa veckas blogginlägg där jag kommer att dela med mig av praktiska tips på hur människor i närheten av barn som inte firar jul kan agera för att vara så inkluderande som möjligt!