Arkiv för november 2017

Svårigheten att ”tycka till” som expert

”Vad tycker du?”. Det är en fråga som jag ofta får i rollen som forskande normingenjör. Många vill ha enkla, entydiga svar på komplexa frågor från oss konsulter och forskare som betraktas som – och ofta vill uppfattas som – experter. Det efterfrågas raka svar på hur sexuella trakasserier på arbetsplatser kan förhindras, om rotavdrag för hushållsnära tjänster ökar eller minskar jämställdheten, om hen ska användas istället för hon/han med mera. Samtidigt är normingenjörens och forskarens främsta uppdrag att vrida och vända på de normer – det vill säga de förgivettagna föreställningar och förväntningar – som bidragit till att skapa ojämställda villkor i organisationer och samhälle. Det innebär att stanna kvar lite längre i det osäkra frågetecknet istället för att direkt hoppa vidare till det tvärsäkra utropstecknet.

Därför avstår jag ofta från att spontant säga vad jag som forskande normingenjör ”tycker” i en viss fråga. Istället gräver jag djupare i vems verklighet som frågan ställs utifrån. Utifrån vems erfarenheter, värderingar och samhällssyn har frågan formulerats? Hur upplevs frågeområdet ur andra människors synvinkel? Vem har mest att vinna eller förlora på att frågan formuleras på ett visst sätt? Svaren på sådana följdfrågor leder ofta fram till en mer mångfacetterad förståelse av ursprungsfrågans bakgrund och begränsningar. Den gör det möjligt att ta ställning till hur olika förståelser av frågeområdet bäst balanseras för att kunna ta steget från exkluderande till inkluderande normer. Kanske går det att hitta kompromisser eller synergieffekter mellan olika förståelser? Kanske är det befogat att ta mer hänsyn till de förståelser som utgår från missgynnade och resursknappa gruppers upplevelser och behov?

Låt oss testa detta på två aktuella debatter som förts med avstamp i ledar- och debattsidorna på Sveriges största dagstidningar: Ivar Arpis tredelade ledare i Svenska Dagbladet om genusvetenskap som ”överkyrka” och ”kreationism” respektive åtta jämställdhetsexperters debattinlägg i Dagens Nyheter om osynliggörandet av kön i trans- och queerfokuserat jämställdhetsarbete. Båda dessa är på ytan formulerade som frågetecken – ”Varför tillåts denna galenskap?” – men utgör vid en närmare granskning tvärsäkra utropstecken – ”Detta är såklart galenskap!”. I det förstnämnda fallet ställer Ivar Arpi frågan om samhället verkligen bör tillåta genusvetenskapens position som ”överkyrka” och jämställdhetsintegrering som minoritetsdriven ”akademisk feminism”, med avstamp i en strid kring könskvoterade litteraturlistor vid Lunds universitet och regeringens uppdrag till Sveriges universitet och högskolor att jämställdhetsintegrera sina verksamheter.

Om vi testar att ställa den följdfråga som formulerades ovan om vems erfarenheter, värderingar och samhällssyn som frågan formulerats utifrån framtonar en förståelse av genusteorier som ovetenskapliga och jämställdhetsintegrering som omotiverat. Det vill säga ett tvärsäkert utropstecken om hur ”det ligger till”. Fortsätter vi med följdfrågan om hur frågeområdet upplevs ur andra människors synvinkel kan det konstateras att genusvetenskap har en rigorös förankring i akademiska traditioner, strukturer och arbetssätt, samt att det finns omfattande dokumentation av akademins diskriminerande könsmönster och kunskaper om hur sådana mönster kan förändras i jämställd riktning. Genom att uppmärksamma båda dessa infallsvinklar omformas ledarsidans tvärsäkra utropstecken om ”hur det ligger till” till ett mer nyanserat frågetecken om ”hur ligger det verkligen till?”.

I det andra fallet ställer de åtta jämställdhetsexperterna frågan om regeringen och den nya jämställdhetsmyndigheten verkligen bör tillåta trans- och queerfokuserade angreppssätt att osynliggöra könsperspektivet inom jämställdhetsområdet, med avstamp i Nationella sekretariatet för genusforsknings handledning för hbtq-kompetent jämställdhetsarbete vid myndigheter. Om vi även här testar att ställa följdfrågan om vems erfarenheter, värderingar och samhällssyn som frågan formulerats utifrån framtonar en förståelse av trans- och queerperspektiv som oundvikligt sammankopplat med ”könsblinda formuleringar” och ett ”könsneutralt jämställdhetsarbete”. Återigen ett tvärsäkert utropstecken om ”hur det ligger till”.

Fortsätter vi med följdfrågan om hur frågeområdet upplevs ur andra människors synvinkel kan det konstateras att ett trans- och queerperspektiv utgör en vidareutveckling av könsperspektivet, där flera samverkande maktordningar synliggörs. Enligt genussekretariatets nämnda handledning kan trans- och queerperspektivet innebära att lägga till ”personer med annat kön” när kvinnor och män nämns som kategorier, tydliggöra vilket sorts kön (biologiskt kön, juridiskt kön, könsuttryck, könsidentitet) som avses när kvinnor och män nämns, eller använda uttrycket ”oavsett kön” istället för ”båda könen”. Genom att uppmärksamma även detta formas även här ett mer nyanserat frågetecken om ”hur det ligger till”.

Denna tankeresa från skenbara frågetecken till tvärsäkra utropstecken och vidare till mer nyanserade frågetecken gör det möjligt att ta ställning till hur olika aspekter bäst balanseras för att ta steget från exkluderande till inkluderande normer. Inte heller vid denna anhalt är det nödvändigt eller önskvärt att som expert ge ett entydigt svar på ursprungsfrågan. Istället kan vi guida våra egna och andra människors tankebanor med hjälp av följdfrågor om det går att hitta kompromisser eller synergieffekter mellan olika förståelser, eller om det är befogat att i de aktuella fallen ta mer hänsyn till missgynnade och resursknappa gruppers upplevelser och behov än till privilegierade och resursstarka gruppers. I fallet på Svenska Dagbladets ledarsida är både genusforskning och jämställdhetsintegrering ett resultat av många decenniers kamp för förändring av exkluderande normer inom akademi och myndigheter, ofta pådrivet av kvinnor som en traditionellt missgynnad grupp inom dessa institutioner. I fallet på Dagens Nyheters debattsida är trans- och queerperspektiv på motsvarande sätt ett resultat av en lång kamp för förändring av exkluderande normer inom jämställdhetsområdet, ofta pådrivet av trans- och queerpersoner som en traditionellt missgynnad grupp inom detta område.

Malin Lindberg

Reflektioner om jargong och sextrakasserier i arbetslivet

Jag har haft mycket annat att tänka på denna höst, privat främst. Så även om #metoo-rörelsen står både mig och mitt företags verksamhet nära så har jag inte haft tid att på allvar reflektera över detta. Inte förrän jag blev tillfrågad om att vara med i en intervju i tidningen Arbetsliv. Jag och journalisten talade om vad vi behöver tänka på framförallt på arbetsplatser där jargongen kanske är rak och till och med stundtals rå. Jag menar att om jargongen (som förövrigt betyder internt sätt att prata som utomstående inte alltid hänger med på) ständigt rör sig i gränslandet för vad som är okej, med många skämt och gliringar, så är det förstås klurigt att veta var gränsen går för alla inblandade.

Men om den samtidigt är rak: ”det där var inte kul tycker jag!” – då blir det ju egentligen ett mindre problem än om du skulle arbeta på en arbetsplats där man håller sig längs en smal stig men där man inte heller rakt säger vad man tycker och tänker. Så jag tänker att i grunden handlar det om något så avgörande som att främja tydlighet, rakhet och snabbhet i återkoppling och kommunikation mellan medarbetare i alla led. Detta oavsett jargong.

För att det inte ska bli exkluderande behöver nya medarbetare snabbt inkluderas. På arbetsplatser med rak och stundtals rå jargong kan detta leda till en viss diskrepans i hur man snackar och för sig mot olika målgrupper och i olika sammanhang. Det är viktigt att förstå att de du möter utanför jobbsammanhanget eller för första gången kanske inte hänger med på den mer interna jargongen. En utomstående person träder in i rummet: nu blir man mer försiktig i sitt uttryck och stämmer av ”är det här okej, säg till annars” eller berättar ”så här brukar vi prata, vi uppskattar om du säger till om vi går över just din gräns”.

Att bete sig olika i olika sammanhang och med olika personer på jobbet kanske inte är fel men det kan ju vara svårt för utomstående eller nya medarbetare att förstå varför det finns en skillnad i jargongens uttryck. Är det här inte ärligt? Jo, det är bara ett sätt för oss att kunna vara oss själva här utan att kränka andra där. Dessutom, om gruppens medlemmar ändras, så ändras även jargongen. Det behövs därför en acceptans för att jargongen kan ändras i och med att dynamiken ändras, det är ju gruppen som skapar och upprätthåller ett visst snack. Har vi roligt tillsammans så har vi det, är det någon som inte har roligt (rentav känner sig utsatt) då behöver vi ändra på hur vi umgås.

Med detta sagt finns det förstås sådant som är olagligt och inte alls lämpligt att skämta om. Exkludering är en allvarlig arbetsmiljöfråga och det blir lätt så att vi glömmer bort att de handlar om kommunikation och relationer mellan människor. Samtidigt kan det vara just en viss jargong eller sätt att skämta med varandra på arbetsplatsen som gör att vi trivs. Så flippa på det vetja: ”vad tycker vi att det är roligt att skämta, prata och busa om på vår arbetsplats?” Sätt upp en förslagslåda där ni också kan skriva förslag på vad ni ska sluta med. ”Jag tycker vi ska sluta skämta om katter nu… jag är så jävla trött på de skämten. Hälsar Pernilla”

Att inte sluta prata om hur vi pratar är kärnan i detta. Att inte luta sig tillbaka och tro att relationer mellan människor är statiska. De är i ständig förändring.

Här kommer några lästips för dig som har en exkluderande jargong och en diskriminerande arbetsmiljö och vill lära dig mer om detta viktiga ämne:

1177:s information om sexuella trakasserier.

Ett riktigt bra inlägg från civilekonomerna med fokus på arbetsrätt och lite fler länktips

Diskrimineringsombudsmannens (DO) riktlinjer för arbetsgivarens ansvar. De har också en telefonrådgivningstjänst dit man kan ringa och fråga.

TCO har satt samman en bra skrift ”Bryt tystnaden” som både innehåller exempel och tips för fack, arbetsgivare och medarbetare.