Var kommer du ifrån, egentligen?

Ulrika Husmark

För ett tag sedan satt jag på tunnelbanan och hörde någon mumsa högljutt bakom mig. Jag vände mig om och såg en ung kille som åt en baguette. Han gjorde en ursäktande gest för att han kanske störde och mitt svar kom snabbt och glatt: – No worries, enjoy your lunch!

Varför talade jag inte svenska? Jo, killen var svart. Utan att veta vilket språk han föredrog hade jag tydligen utgått från att engelska var lämpligt. Jag hade ingen aning om svenska var hans modersmål, om han var adopterad, uppvuxen i Sverige, hade bott här i flera år eller var på besök. Om han hade haft ljus hy, skulle jag förmodligen ha tilltalat honom på svenska, förebrår jag mig själv. Jag vill påstå att jag utsatte honom för vardagsrasism eller rasifiering*. 

Anledningen till mitt kränkande beteende beror på den vithetsnorm som råder i Sverige.

Normen som säger att vita personer oftast är i majoritet och att icke-vita personer inte förväntas vara uppvuxna i Sverige eller kunna svenska i samma utsträckning som personer med ljus hy. 

Vithetsnormen gör också att protester mot rasism inte alltid tas på allvar. Om en icke-vit person försöker lyfta det problematiska med att ofta få frågan ”Var kommer du ifrån, egentligen?”, kan hen få höra: ”Äh, det var ju bara en social fråga. Du överreagerar!”

Personen som reagerade ges då dåligt samvete för att ens ha lyft frågan och görs själv till ett problem. Om motståndet aldrig tas på allvar kan personen istället börja tvivla på sin egen upplevelse och tänka att hen faktiskt gör fel som protesterar. Till slut kan det gå så långt att personen inte längre vet vad hen själv tycker och istället vänjer sig vid kränkningarna. Fenomenet kallas för gaslighting och är en form av psykisk misshandel.

Rasism behöver alltså inte bara vara extrema, hatiska kommentarer. Vardagsrasism är något många av oss utövar, ofta utan att tänka på det. Du som är privilegierad och sällan utsätts för kränkningar kan dessutom ha svårare att se din egen maktposition och förstå andras utsatthet. 

Några tips för att inte vara en vardagsrasist:

  • Läs på om rasifiering, minoritetsstress, microagressioner, gaslighting och normaliseringsprocessen vid rasism.
  • Lyssna utan att ifrågasätta, för att lära dig om olika former av förtryck. Men låt inte människor som ofta utsätts för kränkningar vara ditt personliga uppslagsverk. Vanliga begrepp är bättre att googla.
  • Vänta med frågan ”Var kommer du ifrån?” om du anar att personen ofta får den frågan. Tids nog lär du få reda på det ändå, om det är viktigt att veta.
  • Håll inne med kommentarer om hur exotiskt eller fint någons hår, hudfärg eller klädval är på grund av personens förmodade kulturella tillhörighet eller ursprung. Även om kommentaren kan verka positiv, kan det snarare förstärka känslan av att vara annorlunda.
  • Skratta inte med och säg ifrån om du hör rasistiska skämt. Kränkande beteenden kan både vara att ett aktivt handlande, men det kan också vara att strunta i att agera.

Du behöver inte förstå hur det är att utsättas för rasism för att visa civilkurage. Genom att reflektera en smula och försöka se saker från en annan synvinkel kan du vara med och skapa en mer inkluderande värld. Själv ska jag tänka till nästa gång jag hör någon äta bakom mig.

*Att rasifiera handlar om att ha fördomar och förutfattade meningar om en persons ursprung och egenskaper baserade på hens hudfärg, hår, kultur eller religion.

Om Ulrika Husmark

Ulrika Husmark är normingenjör på Add Gender och särskilt stark inom området inkluderande kultur.

Lämna en kommentar